En vattentät ladugård är en lantbruksbyggnad som är konstruerad för att förhindra vattentillträde och därmed skydda boskap från regn, snö och fuktrelaterade problem som kan äventyra djurens hälsa och byggnadens strukturella integritet. Dessa ladugårdar är utformade med flera skyddsnivåer mot vatten, där taket är en viktig del. Taket är tillverkat av vattentäta material såsom metallplåt, takpannor eller armerade plastplattor. Taket är också tillräckligt lutande för att snabbt leda bort regnvatten, med överhäng som sträcker sig utanför väggarna för att förhindra att regn träffar sidorna direkt. Fogar och leder i taket är förseglade med väderbeständigt tätningsmaterial eller tejp för att eliminera potentiella läckagepunkter. Väggkonstruktionen är en annan kritisk del av vattentätningen och är ofta tillverkad av impregnerat trä, metallpaneler eller betong som motstår vattenupptagning. För ytterligare skydd kan vissa väggar innehålla en ångspärr eller vattentät membran under den yttre beklädnaden för att stoppa fukt från att tränga in i konstruktionen. Grunden är utformad för att förhindra att grundvatten kommer in, med betonggolv som är något lutande för att dränera vatten, och ofta är utrustade med avloppsbrunnar runt kanten för att leda bort vattnet från ladugården. I områden med hög nederbörd eller översvämningsrisk kan ladugården vara upphöjd på betongblock eller pelare. Golvet i en vattentät ladugård är vanligtvis gjort av betong eller gummimattor som motstår fukt, med rännor eller kanaler som leder bort urin och vatten till avloppssystem, vilket håller vilaområdena torra. En god ventilation spelar också en viktig roll i vattentätningen genom att minska kondens som kan uppstå när varm, fuktig luft i ladugården möter kyliga ytor utvändigt. Genom att hålla den inre miljön torr förhindrar vattentäta ladugårdar mögeltillväxt, ruttnande trä (i traditionella konstruktioner) och korrosion av metallkomponenter, vilket förlänger byggnadens livslängd. Ännu viktigare är att de skyddar boskapen från kalla, fuktiga förhållanden som kan leda till andningssjukdomar, problem med djurens hovar och minskad produktivitet, vilket gör dem till en nödvändig investering för boskapsvälfärd och jordbrukseffektivitet.